Hej på er!
Jag har fått en kommentar på mitt första inlägg vilket betyder att minst en person har läst det – succé 🙂 Som jag skrev i mitt förra inlägg så är egen säkerhet oerhört komplext och av den anledningen är det svårt att göra ämnet rättvisa genom ett blogginlägg och därför tänkte jag fortsätta på samma tema.
Vi får ett larm, Prio 1 – Medvetslös vuxen andas som vanligt. Kl är 10 på förmiddagen och vi åker till en lägenhet i ett bostadsområde som ligger i utkanten av staden, vi har egentligen inte mer uppgifter än det från utlarmningen och att patienten är född på tidigt 80 – tal. I porten möts vi av en man som uppger att han är en vän till patienten, han vet inte riktigt vad som hänt utan han har hittat sin kompis på golvet i köket efter att ha varit nere och köpt cigaretter på morgonen. Vi går in i lägenheten som ser proper och välstädad ut. I köket ligger mycket riktigt en stor vältränad man, fin färg och andas som vanligt precis som vi fick till oss. Jag som då var relativt ny inom ambulanssjukvården börjar genast undersöka patienten:
A – Fri luftväg, finns inget som tyder på att den skulle vara ofri.
B – Regelbunden andning med fina ljud, fin färg inga tecken på hypoxi.
C – Regelbunden radialispuls.
D – Patienten reagerar ej på tilltal eller skakningar.
När jag har gjort denna första snabba koll så tittar jag upp för att söka kontakt med patientens vän eftersom jag vill ställa lite frågor. När jag gör det ser jag bara en stor hund några decimeter från mitt ansikte……jag är ingen hundexpert men det är en hund som av många, lite fördomsfullt, skulle kallas för kamphund. Jag ber genast vännen att ta bort och stänga in hunden i ett annat rum vilket han gör omgående. När vännen kommer tillbaka ställer jag några frågor samtidigt som jag fortsätter att undersöka patienten. Enligt vännen har patienten kramper ibland men äter inga mediciner.
Jag fortsätter på D med smärtstimulering i ett försök att se hur djupt medvetslös patienten är. När jag trycker hårt bakom enat örat så flyger patienten upp på fötter, med dålig balans och skrikandes stapplar han mot min kollega som håller honom ifrån sig med båda armarna. Jag försöker känna av situationen – vännen gör ingenting, min hand rör sig mot överfallslarmet, kollegan talar om att vi är från ambulansen, patienten tittar sig oroligt omkring och mitt pekfinger letar efter knappen till överfallslarmet. Ska precis trycka, patienten lugnar ned sig och jag avvaktar. Stämningen blir lugn igen och vi börjar prata men patienten kan inte förklara vad som har hänt, det enda han kommer ihåg är att han mådde dåligt när han gick upp från sängen till köket för att dricka vatten. Alla vitalparametrar är normala men då det finns en hel del frågetecken kring patienten bestämmer vi oss för att ta med honom till sjukhus. När vi går ut från lägenheten noterar jag flera saker som jag inte noterat på vägen in. Ovanför dörren sitter en stor skylt som det står ACAB på, bredvid dörren står ett baseballträ i aluminium och på en liten hylla ligger det ett knogjärn. Under transporten in till sjukhus piggnar patienten till ytterligare och medger att han tagit en okänd mängd GHB.
Efter uppdraget diskuterade jag och min kollega händelseförloppet och jag tog med mig flera lärdomar från uppdraget. Vilka lärdomar tror du att jag tänker på? Hur hade du hanterat situationen? I nästa inlägg tänkte jag analysera fallet med fokus på den egna säkerheten och de lärdomar som jag tog med mig. Ska vi se om jag kan få två kommentarer denna gång?
Ha det fint / Dante
