Under veckan pågår konferensen Skandinavisk Akuttmedisin 2017 utanför Oslo på Gardermoen. Mötet har en blandning av föreläsare från våra skandinaviska länder med mest deltagare från Norge. Denna vår har det råkat bli flertalet större aktiviteter som rör just ambulanssjukvården i norden, utöver kongressen som NAKOS anordnar i dag är det Ambulans2017 i april och EMS Copenhagen i maj. Inflationen slår högt gällande ambulans och akutsjukvård. Som grädde på moset har SweSem sin kongress SWEETS i Stockholm nu i veckan. Trevligt nog deltar RAS både på SWEETS och Skandinavisk Akuttmedisin.
Två av nyckelorden i Oslo denna vecka är ”larmsamtals mottagning i förändring” och ”dynamisk beredskap”. Aktuella ämnen ur flera perspektiv. RAS medverkar i att ge en så objektiv bild av hur den svenska ambulanssjukvården har utsatts för ökade hot och risker i vardagen, kontra eventuella anledningarna till detta.
Tillsammans med norska Gunnar Forstad, Oslo, Peter Anthony Berlac, Köpenhamn, Morten Rostrup, Läkare utan gränser och Björn Jamtli, Helsedirektoratet. Presenterades blandannat hur Norge och Danmark byggt upp arbetssätt för att hantera pågående dödligt våld och ev. terror angrepp.
Jag däremot lyfte upp fokus kring vardagen och vad ambulanspersonalen i Sverige utsätts för dagligen. Motsvarande intoxikerade patienter och patienter som lider av psykiska besvär. Självklart finns det problem med social oro och skadegörelse mot ambulanssjukvården. Terror och pågående dödligt våld, måste också beaktas. Bristen som engagemang mellan ambulanssjukvården och samhället i vardagen nästintill obefintlig. Hur skall samhället och medborgarna förstå hur ambulanssjukvården arbetar om vi inte är ute och syns med vårt budskap.
Min teori är att med rätt förebyggande åtgärder samt kunskaps uppbyggnad och tydliga strategiska riktlinjer hos ambulanssjukvården med nationell konsensus. Kan många konflikter undvikas i vardagen. Precis som Björn Jamtli föreslår behövs både utbildnings insatser hos personal som samhälle.
Detta lyftes även av dr.med. Morten Rostrup från Läkare utan Gränser som berättade hur deras insatser blivit mer och mer attackerade från att ha varit en helt fredad organisation fram till och med kriget i Afghanistan 2001. Därefter har militära styrkor haft sjukvården mer och mer som måltavlor och ser sjukvården som en fiende pga att denne vårdar fientliga styrkor. Sjukvården behöver både i fredstid och krig försöka bevara sin suveränitet som neutral part. En situation som nu verkar omöjlig att förändra.
