Hej på er!
Jag tänkte avsluta temat säkerhet med en liten analys av fallet som jag har beskrivit i mitt förra inlägg. Analysen grundar sig delvis i den diskussion som jag och min kollega hade efter själva uppdraget.
Vännen som mötte oss i porten hade vi kunnat använda mer, vi kunde ställt frågor på vägen upp till lägenheten så att vi hade fått en bättre koll på läget innan vi gick in. Kanske blev vi lite lurade av att han såg proper ut och att det var på förmiddagen? Förmodligen hade vi reagerat annorlunda på en medvetslös 80 – talist om det varit sent på natten och om hans polare hade sett risig ut. Då hade vi förmodligen gått in i lägenheten med en helt annan tanke än vad vi gjorde i det här fallet. Jag vet inte hur ni känner men jag själv kan känna mig lite fördomsfull i vissa fall när jag jobbar. En körning av en viss typ till ett visst område på en speciell tid på dygnet kan få mig att tänka till en extra gång, jag hoppas ni förstår vad jag menar. Det grundar sig givetvis i erfarenheter som jag gjort i tidigare uppdrag och visst fyller det någon sorts funktion MEN det kan också leda till att man känner en falsk trygghet. När vi var på väg till uppdraget i detta fallet så vaggades i alla fall jag in i denna falska trygghet. Någon sorts omvänd fördom om att den här tiden på dygnet i det här området och med en vän som ser proper ut kan det väl inte vara någon fara.
Givetvis borde man ju vara så professionell att man har ett ständigt högt säkerhetstänk och analyserar allt in i minsta detalj och även om jag kommit en bra bit på vägen så har jag långt kvar. Jag faller fortfarande dit ibland. Ett sätt att undvika detta är ju att ställa frågor även om de kan vara obekväma. Vi hade ju exempelvis kunnat fråga vännen om det var droger inblandade. Dessa frågor kan vissa anse vara lite provocerande men då brukar jag bara förklara varför jag ställer frågan och då är det väldigt sällan som det blir problem.
På mitt förra inlägg fick jag en kommentar från Johan Berander som bland annat skriver om ett fenomen som inte är helt ovanligt inom sjukvården nämligen det plötsliga uppvaknandet/tillnyktrandet. Alltså en medvetslös patient som av olika anledningar vaknar upp när man exempelvis smärtstimulerar. Sådana situationer har en tendens att bli farliga om man inte hanterar dem på rätt sätt. I detta fallet tycker jag att vi gjorde rätt, vi backade undan och förklarade lugnt och tydligt att vi var från ambulansen. Det jag och kollegan diskuterade efteråt var att jag kunde haft lite mer is i magen innan jag försökte väcka patienten, vi kunde fått mer information innan jag gav mig på det. Sen kunde jag också varit lite mer försiktig i min smärtstimulering, man måste ju inte börja med ett hårt knogtryck på sternum. Jag vet ju själv hur lack jag kan bli när jag blir väckt på ett dåligt sätt 🙂
Som sagt så är egen säkerhet otroligt komplext och jag skulle kunna dedikera hela denna bloggen till ämnet men så kul ska vi inte ha. Till nästa gång tänkte jag faktiskt låta er läsare ge förslag på vad jag skall skriva om, jag vet ju att det finns några som läser i alla fall. Är det något ni undrar? Kommentera så får vi se vad jag väljer. Tills dess får ni ha det så bra!
MVH / Dante
