Jag minns en gång för länge sen, i mina tonår, då jag gick vägen upp från Eriksdalsbadet mot Skanstull. Jag minns den milda vinden från Årstaviken och hur mitt hår luktade bassängvatten när det torkade. Jag minns hur jag stod vid trafikljusen på Ringvägen när en ambulans närmade sig, med blåljus och sirener. Jag minns att jag tänkte att det var vackert, men också tragiskt, att någon kanske just nu är på väg att dö den här ljumma sommarkvällen. Och jag minns att jag blev alldeles paff när jag såg det: inne i förarhytten, under pågående utryckning, satt besättningen och skrattade?
Idag är det förstås ingenting som känns orimligt med det. De allra flesta gånger vi kör larm ut till patient är det ju till att börja med absolut ingen som håller på att dö, och inte ens när så är fallet är vederbörande hjälpt av att vi skulle sitta på helspänn med allvarliga miner. Akutsjukvård är ett område där vi hanterar allt: fattigdom och utsatthet, personliga hemligheter, familjetragedier och svåra, livshotande sjukdomstillstånd. Vi möter fler bedrövliga människoöden på en vecka än många i andra yrken gör under ett helt liv och vi bevittnar scener som är så obehagliga att de aldrig skulle få visas på bio. Att skratta och skoja om det är ett sätt att överleva.
Ibland har jag mötts av förfäran från vänner och bekanta när jag skojat om döden eller något annat otäckt, när jag raljerat om mitt yrke eller aktuella nyheter om traumatiska samhällshändelser. Jag kan förstå dem, men jag är inte säker på att de alltid förstår vad man måste vara för sorts människa för att ena stunden stå med ett dött barn i famnen och nästa timme professionellt bemöta någon vars största kris är att hen råkat slinta med kniven och skära sig i fingret.
Att skoja med patienter och anhöriga är en konst, men vi har mycket att vinna. Jag minns särskilt en gång när jag fortfarande jobbade på sjukhus, och nådde fram till en tvär och knepig patient genom att driva med honom. Han var motvalls och hade kommit ihop sig med avdelningsläkaren strax innan jag gick in för att byta hjärtövervak och plocka bort elektroder från hans bröstkorg. ”Aj! Vad i helvete gör du?” sa han irriterat när jag ryckte bort de gamla elektroderna. ”Det här gör jag bara för att jävlas” svarade jag. Han skrattade till: ”Ja, du ser jävlig ut”. ”Ska du säga” sa jag och log. Och så möttes vi där och han log tillbaka och jag sa att det här fixar vi. Du behöver inte vara orolig.
Att skrattet får oss att slappna av är ingenting nytt, inte heller att denna avslappning kan minska behovet av exempelvis smärtlindring. Skämt och skratt är därmed en utmärkt omvårdnadshandling, såväl inom akutsjukvården som inom andra specialiteter. Men att skratta på jobbet och skoja med varandra, med patienter och anhöriga, är inte bara bra och roligt i stunden. Jag tror att det är nödvändigt för att vi inte ska sluta vara människor.
