“Har jag en dålig dag kanske någon dör” är titeln på läkaren och författaren Christian Unges nya bok. Jag jobbade tillsammans med Christian på Huddinge sjukhus för sådär en fem, sex år sedan, och vid samma tid bodde vi i samma port på Södermalm. Då skrev han sin första bok, Turkanarapporten, en otäck deckare. Två till sådana har det blivit, men nu släpper han alltså en biografi där han uppriktigt beskriver misstag, brister och systemfel hos vårdorganisation, personal och sig själv, som lett till patientskador och ibland till och med död.

“Vi måste prata om misstagen. Vi borde bli bättre på att dela med oss av dem” säger Christian Unge i en intervju i TV4. Jag håller med. I boken berättar Christian om Siv, som hade kunnat få ett värdigare avslut på sitt liv. Jag vill prata om Riitta.

Riitta kom till akutmottagningen med hjärtklappning. Hon hade passerat 60 men ännu inte gått i pension och var vad vi brukar kalla “väsentligen frisk” sedan tidigare. Hon var rökare, överviktig och hade en viss överkonsumtion av alkohol men hade inte just någon tidigare journal i systemet. Nu hade hon fått ett förmaksflimmer med okänd debuttid, varför hon lades in för frekvensreglering. Så långt allt gott, en okomplicerad patient. Hon fick betablockad, men det hände inte mycket med frekvensen. Det gick ett dygn. Mer betablockad. Det gick ett till. Rondande läkare var stressad, vårdplatsläget var kritiskt, vi behöver få hem patienterna. Om hon bara kommer ner i frekvens så får hon gå hem och följas upp via mottagningen istället, vi ger digitalis. Ännu ett dygn passerade och jag skulle jobba kväll.

“Cicci! Patienten på 6:3 är dålig” ropade undersköterskan jag jobbade med. Sal 6 var inte min, men jag gick förstås dit. Den andra sjuksköterskan stod hos patienten som hade sjaskig ansiktsfärg och påverkad andning. En tunn, snabb radialispuls och sänkt medvetandegrad. Allt gick fort. Vi gav syrgas och satte en grövre infart, det kom läkare, vi drog patienten till IVA. Först när vi kom tillbaka därifrån kom jag på att det var ju Riitta. Hon som var väsentligen frisk och som jag hade hand om för flera dagar sen. Vad hade hänt?

“Jag tänker att hon kanske har lungemboli” sa jouren. Det snurrade i mitt huvud. Hur kunde ingen ha haft det i åtanke under alla dagar? Det visade sig dock inte vara så, däremot hade hon en massiv hjärtsvikt med påföljande multiorgansvikt, som man nu kämpade för att rätta till på IVA. När jag kom till jobbet dagen därpå fick jag veta att Riitta var död.

Samma vecka som hon låg inne på avdelningen hade kliniken en beläggningsgrad på mellan 110 och 125%. Samtliga tillgängliga vårdplatser var konstant belagda och alla avdelningar hade överbeläggningar. Det var influensatopp och både patienter och personal var sjuka. Vi var flera som jobbade heldagar och vårdtyngden var extrem. Riitta var en av få patienter som var “uppegående och sköter sig själv”, som det heter. Ingen av oss märkte att hon bara blev sämre och sämre.

Jag vill prata om de här patienterna, för det här kommer annars aldrig komma fram. Ett ärende som detta blir aldrig någon Lex Maria, det blir aldrig någon uppföljning. Ingen har ju gjort fel. Ingen har blandat ihop läkemedel eller dos, ingen har glömt kvar något i kroppen vid operation. Patienterna är gamla och sjuka och dör av sina sjukdomar. Men Riitta hade inte behövt dö just precis där och då, om någon av oss hade uppmärksammat att hon inte mådde bra i tid. Om vi inte alla hade gått på knäna av den extrema belastningen.

Vad har det här med ambulansen att göra? frågar sig nu vän av ordning, eftersom detta ju är ambulansbloggen. Ganska mycket, tycker jag. Problemet är sjukhusbaserat, helt klart, men detta rinner över på ambulansen och när jag vet hur belastningen ser ut på akutmottagningar och sjukhus blir det än viktigare att den bedömning jag gör och de beslut vi tar prehospitalt är riktiga. Av samma anledningen är det viktigt att vi kan prata om våra misstag utanför sjukhus och öppet diskutera avvikelser och saker som gått snett. Ambulansen är i mångt och mycket en isolerad verksamhet, vi är i regel bara två hjärnor och fyra händer per besättning och vi har mycket begränsad möjlighet att få uppföljning. Om vi aldrig pratar om saker som gått tokigt, eller för den delen bra, kan vi aldrig lära oss av varandra och risken är att vi ägnar resten av arbetslivet åt att förfina våra egna brister. Låt oss istället se till att vi alla blir bättre!

Christian Unges bok finns nu till försäljning exempelvis här. Ni hittar honom också på twitter, där heter han @christianunge.