Under augusti månad fördes ett nationellt samtal om ambulanssjukvård och kommunal sjukvård på KMC i Linköping. Flera aktörer var på plats, bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, IVO, Socialstyrelsen, Vårdförbundet och E-hälsomyndigheten. Flera diskussioner kretsa kring synen på framtidens sjukvård. Flera aktörer efterlyste organisatoriska förändringar, både på regional samt lokal nivå i hopp om att göra vården mer effektiv. Flödet av patienter till landets akutmottagningar är en stor utmaning för sjukvården och samhället och något måste göras för att möta efterfrågan. Ökad samverkan och kommunikation mellan parter, höjd kompetens hos personal, förflyttning av resurser från slutenvården till bland annat öppenvården nämndes som en del av lösningen.
Ambulanssjukvårdens roll i den framtida vården var således ett genomgående tema för diskussionerna som sen fördes under workshopen. Många var av åsikten att ambulanssjukvårdens roll som länk mellan öppen och slutenvård kommer att få en allt större betydelse i framtidens hälso- och sjukvård. Flera nämnde ambulanspersonalens kompetens som avgörande för att möta de utmaningar som uppstår till följd av den allt mer avancerade vården som bedrivs i hemmen. Denna utveckling har förvisso redan pågått under en längre tid och som yrkesverksam ambulanssjuksköterska kan jag bara konstatera att våran kompetens kommer få en allt större och avgörande roll i vårdkedjan och för sjukvården generellt.
Representanter från MAS (riksföreningen för medicinskt ansvariga sjuksköterskor) framförde sin syn på både ambulanssjukvården och sin egen verksamhet och deras åsikter var oerhört värdefulla. Deras erfarenheter stämde mycket väl överens med våra och de hade identifierat olika utmaningar och problemområden som påverkar deras arbete negativt. Några intressanta punkter som nämndes var bland annat svårigheterna att kommunicera genom olika journalföringsprogram/system och avsaknad av läkarstöd. Man efterlyste också ett ”gemensamt språk” som skulle underlätta arbetet för larmoperatören, ansvarig sjuksköterska i hemsjukvården och ambulanssjuksköterskan. Diskussioner om ett gemensamt triageringsverktyg fördes, både fördelar och nackdelar nämndes av samtliga parter närvarande.
Samtal som dessa kommer sannolikt att genererar resultat, men tyvärr så räcker inte en arbetsdag till för att förändra komplexa system av denna dignitet, utan detta är ett långsiktigt arbete som kräver mycket samverkan och engagemang. Samtliga parter på plats verkade enade kring framtida ambitioner och den positiva atmosfär som rådde på plats kommer förhoppningsvis genererar liknande samtal även i framtiden.
För den som är intresserad så grundades mycket av det som diskuterades på plats i Linköping på utredningen ”God och nära vård – delbetänkande av utredningen. Samordnad utveckling för god och nära vård, 2017” (SOU 2017:53). http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2017/06/sou-201753/
