Ambulanssjukvård är ett brett och mångfacetterat område som hanterar och behandlar skade- och sjukdomstillstånd hos hela befolkningen, från födsel och fram till döden. Inför sjukdom och ohälsa är vi alla lika, och såväl den hemlösa missbrukaren som toppchefen i villa kan någon gång behöva vår hjälp. Prehospital vård innebär just det som ordet beskriver – vård inför att man kommer till sjukhus. Men det är inte det enda ambulanssjukvården i Stockholm, där jag jobbar, uppdras att utföra.
I Stockholm finns idag ett litet antal sjukvårdstransporter som drivs i ambulanssjukvårdens regi. Sjukvårdstransporternas uppdrag är inte att bedöma, behandla och transportera patienter utanför sjukvården till sjukvårdsinrättning, utan att transportera patienter mellan vårdinrättningar. Det kan handla om att en inneliggande patient ska utföra en operation eller en undersökning på ett annat sjukhus, och har behov av medicinsk övervakning eller behandling under färden dit. Det kan också handla om att patienter flyttas mellan sjukhus på grund av platsbrist eller för att patienten inkommit till ett annat sjukhus än hen tillhör. Så långt allt väl, men tyvärr räcker inte de avsedda enheterna till. Vi i Stockholm transporterar dagligen patienter mellan sjukhus i ordinarie ambulans, resor som tar tid och resurser från medborgarna i samhället.
Är det rimligt att en person med buksmärta i hemmet får vänta längre på ambulans för att vi är upptagna med att lösa sjukhusens logistikproblem? Jag tycker inte det. De prehospitala resurserna, akutambulanserna, är begränsade till antalet och uträknade utifrån det prehospitala behovet. I klartext – ambulansen är till för de medborgare som inte redan är på sjukhus. Allra mest orimliga blir de ambulanstransporter som sker mellan ett och samma universitetssjukhus som bestämt sig för att dela upp sin verksamhet på två olika orter i länet, men som fortfarande driver sin verksamhet gemensamt. När jag jobbade på hjärtavdelning och en av mina patienter skulle göra en MR-undersökning gick jag själv ner med patienten till röntgen. När den inneliggande patienten på det stora universitetssjukhuset ska göra samma undersökning innebär detta två ambulansresor till och från andra sidan stan, där sjukhusets tillgängliga magnetkamera finns.
Utöver denna, enligt mig felaktiga, användning av prehospitala resurser, finns det patientsäkerhetsproblem. Som ambulanssjuksköterska är jag specialist i prehospital vård, det vill säga att bedöma, behandla och transportera patienter utanför sjukvården till sjukvårdsinrättning. Jag är inte specialist i medicinsk övervakning av inneliggande patienter, och även den patient som bedöms som stabil när hen ligger på en hjärtintensivvårdavdelning kan snabbt försämras och när detta sker på motorvägen i ett litet vårdutrymme med endast mig närvarande är läget betydligt mer komplicerat. Transporter av patienter inför förlossning är än mer riskabelt och ett i nuvarande förlossningskris högst aktuellt ämne. Givetvis är det ett problem om patienten inte kan få en förlossningsplats, men det är ärligt talat bättre att föda på golvet i korridoren på förlossningsavdelningen än att göra det i ambulansen under färd. Sjukhusens vårdplatsbrist och logistikproblem måste lösas på något annat sätt än att man tar resurser från sjuka och skadade medborgare ute i samhället.
