Vi är fyra trötta soldater som tillhör den svenska utlandsstyrkan i Kosovo. Jag sitter bak i vårt patrullfordon och vi har inte långt kvar till den svenska basen Camp Viktoria där vi äntligen skall få lite välbehövlig mat och vila. Då händer det – en bil i mötande körfält glider sakta över till vårt. Alla i vår bil ser vad som kommer att hända och det går så fort samtidigt som det går extremt långsamt. Bilen som kommit över i fel körfält frontalkrockar i full kraft med en bil framför oss. Vår förare skriker ”håll i er”. Tvärnit. Däckskrik. Jag kisar mellan mina armar som skyddar ansiktet och ser en snabb skymt av en krockad bil som försvinner ner i diket. Vi stannar och det blir tyst för en kort sekund. Sen agerar vi. Vapen på, ut, fram med sjukvårdsväskan, måste få koll på läget! Jag som är gruppens sjukvårdsman rör mig mot bilen i diket, jag passerar vår gruppchef och hör att han kallar på hjälp över radion. De andra två spärrar direkt av vägen från varsin riktning. Jag närmar mig bilvraket i diket, det är rökigt och det sitter en person bakom ratten som kvider och stönar. Han tar sig för sitt blödande huvud samtidigt som han försöker ta sig ur det förvridna vraket som nyss var hans bil. Vad ska jag göra? Vad sa de nu under vår sjukvårdsutbildning?
Han andas ok, verkar inte blöda annat än från såren i huvudet, han försöker prata med mig och vi får ögonkontakt. Jag tänker att han måste sitta stilla och fixerar hans nacke manuellt. Det dröjer inte lång tid innan sjukvårdsresurser från Camp Viktoria kommer till platsen och jag lämnar över mannen till dem. Jag blir kvar i periferin och bevittnar för första gången ett professionellt omhändertagande vid olycksplats.
Där och då visste jag vad jag ville jobba med i framtiden. Jag var otroligt imponerad!
Idag är jag ambulanssjuksköterska och har jobbat inom ambulanssjukvården i fyra år. Jag har min placeringsort i Uddevalla och i vårt område jobbar vi efter fyra ledord; Bedöma – Hänvisa – Vårda – Transportera. Varje patient bedöms, finns det inget behov av ambulanstransport så hänvisas patienten till annan vårdnivå eller transportsätt. Finns behovet så vårdar vi och transporterar patienten till sjukhus. Ganska enkelt eller?
Ett stort fokus för mig är att hela tiden utvecklas, både som person men även rent professionellt. Jag tycker även att det är stimulerande att jobba med verksamhetsutveckling på olika sätt och i framtiden skulle jag även kunna tänka mig att jobba med detta på en högre nivå. Därför kändes det ganska naturligt för mig att gå med i RAS som jobbar med utveckling av svensk Ambulanssjukvård.
Men stordåden får vänta, just nu känns det ganska lagom med en blogg. I Ambulansbloggen är min avsikt att skriva om jobbet utifrån olika synvinklar, ta upp exempel från skarpa uppdrag eller bara dela med mig av mina tankar. Min förhoppning är att bloggen ska ge dig som läsare en hel del intressant läsning samt en inblick i mitt arbete som ambulanssjuksköterska. Kommentera gärna inläggen 🙂
MVH / Dante Bocangel
