Ambulans betydde ursprungligen den rörliga, militära sjukvården i fält. Men en mer modern definition av Ambulans (av latin, ambulare, gå, vandra omkring) är ett fordon utrustat för ambulanssjukvård. Fordonet skall kunna utföra snabb transport av sjuka eller skadade och är inrett med sjukvårdutrustning så att sjukvård kan utövas i samband med transport av patienter till eller mellan sjukvårdsinrättningar.

Socialstyrelsens definition:  ambulans – transportmedel avsett och utrustat för ambulanssjukvård och transport av sjuka och skadade

Ambulanssjukvård; hälso- och sjukvård som utförs av hälso- och sjukvårdspersonal i eller i anslutning till ambulans vård är sjukvård som utförs mellan tidpunkten för vårdbehovets uppkomst och ankomsten till sjukvårdsinrättning.

PERSONALBENÄMNINGAR

Beroende på transportmediet och verksamhetsutförare samt vårdnivå.

Kusk – I tidernas begynnelse körde man ambulans med häst och vagn.

Chaufför – När bilen kom blev ambulansföraren chaufför.

Brandkarl/brandsoldat/brandman – När brandkåren tog över ambulansverksamheten var det en brandkarl, brandsoldat eller brandman som körde ambulansbilen.

Ambulansbilschaufför/räddningsman – På 1930-talet kom ambulansbilschaufför. Räddningsman förekom hos privata utförare som även hade andra uppgifter som t.ex. bilbärgning.

Ambulansförare – Från 1960-talet till slutet av 1970-talet hette det ambulansförare.

Ambulanssjukvårdare – Från början av 1980-talet blev benämningen ambulanssjukvårdare. Denna benämning finns fortfarande för den personal som har undersköterskeutbildning med påbyggnad i ambulanssjukvård. Får ej ge läkemedel i ambulansen.

Leg. sjuksköterska i ambulans – grundutbildad sjuksköterska som genomgått 3 års utbildning på högskola. Minimi krav för att gå ge läkemedel inom ambulanssjukvården i Sverige.

Specialistsjuksköterska i ambulans – En sjuksköterska med samma utbildning som ovan, men som även läst minst 60 hp avancerad omvårdnad inom tex anestesi, intensivvård eller är barnmorska.

Ambulanssjuksköterska – Specialistsjuksköterska som läst 60 hp i ambulanssjukvård, innehar en skyddad yrkestitel.

KRONOLOGI

1797 Uttrycket ambulans omnämns för första gången under Napoleons fälttåg runtom i Europa under slutet av 1700-talet. En fransk militärläkare, Larrey, introducerade en hästdragen vagn med viss sjukvårdsutrustning som snabbt kunde omhänderta de sårade redan på slagfältet och sedan föra dessa till sjukvårdsläger och sjukhus. Tidigare fick de sårade ligga kvar länge på slagfältet, vilket ofta innebar en säker död.

1880 Började man använda ambulanser i civilt bruk i form av hästdragna vagnar i storstäderna i Europa och USA.

1900 började i Sverige de första fordonen för transport av sjuka dyka upp. Det var de så kallade epidemivagnarna. I dessa skulle patienter med difteri, smittkoppor, kolera och andra då vanliga infektionssjukdomar transporteras. Infektionssjukdomar var den dominerande sjukdomsgruppen runt förra sekelskiftet.

1906 Den allra första motordrivna ambulansen i Berlin. Fordonet drevs av en elmotor.

1910 Sveriges första ambulansautomobil i Stockholm inköptes av Hälsovårdsnämnden, bemannades av Stockholms brandkår – Johannes brandstation. Chaufför och jourhavande brandkorpral. I ambulansen hittades förbandsutrustning. Larmanordningen bestod av larmklockor och röda lyktor. Färg: svart. Helgjutna däck. Bladfjädring. Topphastighet 25 km/h.

1933 1:a ambulansstandard SSK-23, SSK-29 (Svensk Standardiseringskommitté). Denna rörde främst fordonstekniska frågor.

1951 Revidering av standard av CSB (Centrala sjukvårdsberedningen).

1964 Ny ambulansstandard via CSB och en kommitté av olika intressenter. Vård ska kunna påbörjas redan på hämtningsplatsen och transporten ska vara så skonsam att den inte förvärrar sjukdom eller skada. Två bårar, slemsug, syrgas och kommunikationsradio skulle finnas samt utrymme så att en vårdare kunde stå i sjukhytten.

I begynnelsen fick ambulanserna EJ användas för transport av sjuka i smittosamt skede, berusade, epileptiker eller personer som vårdades i hemmet. Det var inte alltid ambulanserna var bemannade med två personer. Det skulle finnas möjlighet att någon på hämtplatsen kunde följa med till sjukhuset. Utvecklingen har sedan gått mot dubbelbemanning och möjlighet att ta hand om alla förekommande sjukdomsfall och olyckor.

UTBILDNING

1900 I ambulansverksamhetens begynnelse fanns ingen utbildning. Det ordnades lokala kurser och RödaKorsutbildning. I övrigt var det ”Man till man metoden” som gällde. Man lärde sig under uppdragen.

1960-talet: 7 veckors ambulansutbildning

1980-talet: 7 veckor +20 veckor, samt krav på undersköterske-utbildning +20 veckor

1990-talet: Undersköterskeutbildning + 40 veckor

1990-talet började landstingen anställa sjuksköterskor och specialist sjuksköterskor inom ambulanssjukvården.

1998 Specialist sjuksköterske utbilning med inriktning ambulanssjukvård 40 poäng startas.

2002 Specialistsjuksköterskeutbildning i ambulanssjukvård 60 högskole-poäng införs vid högskolorna. Specialistsjuksköterska blir en skyddad yrkestitel.

2005 Införs krav på legitimation från Socialstyrelsen för att få administrera av läkemedel i ambulans. Tidigare kunde viss läkemedelsdelegering ges till ambulanssjukvårdare.

2009 bildas Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor och arbetet med en kompetensbeskrivning för ambulanssjuksköterskans profession påbörjas

2009 Socialstyrelsen publicerar den nya författningen för ambulanssjukvård i Sverige SOSFS 2009:10

2012 Kompetensbeskrivningen för specialist sjuksköterska med inriktning mot ambulanssjukvård publiceras, och yrkestiteln ambulanssjuksköterska blir skyddad.

UTRUSTNING

Första tiden fanns inte så mycket utrustning i ambulanserna. Det rörde sig om förband, spjälor, spottkopp och eventuellt, enligt vad som setts på gamla fotografier, fanns syrgas 1925 vid Stockholms brandkår.

1950 Andningsballong, slemsug och syrgas som nu finns dokumenterat på flera bilder.

1964 Krav på ovan, samt 2 bårar och kommunikationsradio.

1970-talet Ventilator. Halskrage. Scoopbår (ett hjälpmedel för att lyfta patienter med frakturer och ryggskador).

1980 Entonox, en blandning av lustgas och syrgas. Används inte längre av arbetsmiljöskäl. Entonox kunde sprida sig från den sjuke fram till föraren.

1985 Defibrillator (”hjärtstartare”).

1987 I och med att sjuksköterskor anställdes fick ambulansverksamheten hantera läkemedel.

1991 Saturationsmätare (syrgasmättnad i blod). CPAP (kontinuerlig övertrycksandning) för att behandla lungödem (vätskeutträde i lungblåsorna pga hjärtsvikt).

1997 Mobimed (mobil utrustning för att kunna sända EKG till hjärtintensiven).

2000 Spineboard och PHTLS införs brett i Sverige.

2005 LUCAS. Apparat att användas vid hjärtkompression.

2010 RAKEL införs brett i landet