I morse drunknade en 8-årig flicka

Med de nyheterna startade vi dagen som skulle bli tung. Tung av vittnesmål från de som kommit i land levande, och för första gången insåg jag på riktigt att människor dör här.
De dör när de försöker ta sig från krig och terrorism, till oss i Europa. De tror att de ska mötas av trygghet, men många klarar sig inte hela vägen fram.

Lesbos är en bländande vacker ö säger de, och jag tittar ut över vattnet från platsen där jag står. Visst är det vackert, men det enda jag tittar efter är prickarna på vattnet som förställer nya båtar.

Under dagen arbetade vi framför allt vid busshållplatsen, som de flesta dagar. Det blev någon enstaka utflykt ned mot vattnet när plikten kallade, i övrigt stod vi där i grusgropen och försökte skämta, busa med barnen och hålla hoppet uppe för de som inte skulle komma med bussarna utan behövde börja gå. En tre dagar lång promenad. Vi har med oss sjuka mängder vatten och bananer, främst till de som får gå.

Vi har haft förmånen att få träffa många fantastiska människor som kommer över vattnet, och idag träffade jag bland annat Hamad och hand familj.
Han berättade hur polisen i Turkiet misshandlat hans familj, slagit henne med batonger i ryggen. Hur de givit hans son ett knytnävsslag i ansiktet så att han tappade flera tänder. Hur de hotat ett annat av hans barn med en pistol mot huvudet.

Min världsbild börjar förändras i rasande fart.

Men mitt i allt elände finns glädje. Och det finns helt makalösa personer som är imponerande starka! Vi har fått massor av hjälp av flyktingarna själva. De tolkar åt oss, fixar och donar och vill inget hellre än att få hjälpa till.
Till och med när vi började bygga ett nattläger, bestående av kartonger och flytvästar att sova på, under bar himmel, var stämningen varm. Det här är verkligen bland det mest givande jag någonsin gjort.