Kalven utsläppt på grönbete!

Vad roligt att se hur många som läst mitt första inlägg här, från när jag precis skulle börja i ambulanssjukvården! Tack till er som hört av er och kommenterat i sociala medier också, det är toppen att få så mycket respons.

Kort efter första blogginlägget började jag min introduktion på nya arbetsplatsen, och sedan släpptes således den här kalven ut på grönbete 🙂 Det har hittills varit roligt, spännande, skrämmande, knasigt, lärorikt och märkligt. Märkligt, just för att jag som ambulanssjuksköterska dagligen ställs inför situationer jag inte någonsin tidigare ställts inför på sjukhus. Saker som är vardag i ambulanssjukvården pratade man aldrig om på sjuksköterskeprogrammet, och kan inte föreställa sig på en vårdavdelning eller akutmottagning.

Utmaningarna vi ställs inför i ambulanssjukvården är många och varierande och kräver uppfinningsrikedom och en god portion av att kunna trolla med knäna; att lösa logistiken när man står med en hastigt insjuknad kritisk patient som kräver omedelbar avtransport och är ensam hemma med en femåring och ett spädbarn. Att på ett säkert sätt få med sig den immobiliserade patienten från tunnelbaneperrongen och upp till gatuplan. Att en eftermiddag stå och skruva isär en säng för att få patienten ur den.

Något jag som sjuksköterska finner oerhört positivt med den här delen av hälso- och sjukvården, är den faktiskt mycket höga kvalitet på omvårdnad som vi har utrymme att utföra. Med en patient åt gången och eget beslutsutrymme har jag tid och kraft att ägna min fulla uppmärksamhet åt just den som för närvarande ligger på båren. Ingen telefon ringer, ingen ber mig hjälpa till på en annan sal, ingen annan patient måste förberedas för att tas iväg till undersökning eller operation. Jag kan i lugn och ro berömma nioåringen som mycket rådigt ringt 112 för att pappa, som inte talar svenska, plötsligt fått ont i bröstet. Jag kan mitt i natten söka rätt på och skriva ned kontaktuppgifter till socialtjänsten och vårdcentralen, för att ge till familjen som just förlorat sin unga dotter. Jag kan ta tio minuter extra åt att stå i solen innan jag lastar in patienten i bilen – för att jag förstår att det nog är sista gången hen ser den. Detta känns för mig som ett stort privilegium.

One Comment

  1. ”Jag kan ta tio minuter extra åt att stå i solen innan jag lastar in patienten i bilen – för att jag förstår att det nog är sista gången hen ser den”. Uuusch. Klump i halsen. Så fint gjort, och så viktigt att komma ihåg hur viktigt det är med såna saker. Ska komma ihåg det till när jag själv jobbar som sjuksköterska i framtiden.

Kommentera