Vem är Martina?

Martina, ambulanssjuksköterska från Västervik. Med ett brinnande intresse för utveckling av vår verksamhet och handledning av nya kollegor och studenter. Kommer att blogga om min vardag inom ambulanssjukvården på landsbygden och har börjat plugga på min magisterexamen för att nå mitt mål att läsa masterprogrammet i vårdvetenskap med inriktning mot vårdande i högteknologisk och prehospital miljö. Vilket sin tur kan leda till lite allt möjligt bland annat utlandsjobb via SIDA eller läkare utan gränser.

De tre barnen hemma är snart utflugna inom några år och mannen kommer förhoppningsvis att få ett jobb i liknande organisationer som SIDA. Följ med mig på mina strapatser och planer inför framtiden, som barnmorska och specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård står dörrarna öppna på vid gavel.

HLR.lucas

Att vara beredd på det oförberedda

Vi räddar liv här på jobbet och det känns väldigt bra!!

Det pratas ju mycket om att vi tycker att vi åker på samma slags larm hela tiden och visst så är det ju lite granna. Men en prio 2 buksmärta kan ju vara allt från en lugn prio 3 med en äldre person som behöver komma in till sjukhuset, till en medelålders person som är kraftigt smärtpåverkad, blek och kallsvettig, vilken blir en prio 1 in med misstanke om ileus eller i värsta fall ett aortaaneurysm. Det senare är tack och lov inte alls lika vanligt längre efter att de har börjat scanna män efter 65-års ålder!

Kollegan och jag hade haft ”lagom” med larm denna lördag. Jag trivs med kollegan jag körde med, vi skrattar mycket ihop och hade faktiskt denna dag hunnit med att både besöka min och hans familj en snabbis denna dag mellan larmen. Kollegan är timvikarie men har jobbat på ambulansen tidigare och har varit vår timvikarie i fler år än jag har jobbat på stationen! Vi hade precis slagit oss ner framför TV:n när RAKEL tjöt. Prio 1 kraftiga bröstsmärtor sedan 30 minuter tillbaka. Stället där vår patient befann sig låg cirka en mil utanför själva samhället, in i skogen.

Vi kommer fram till vår patient som är kraftigt smärtpåverkad, tidigare frisk förutom artros. Vissa patienter kan man läsa som en öppen bok och denna var som ett skolboksexempel på en hjärtinfarkt! Blek, kallsvettig med smärta. Vi kopplar upp EKG:t, sätter nål och ser omedelbart att det är ST-höjningar. Vi pratar med läkaren och får order om att åka mot US i grannlänet, vilket har det närmsta PCI-labbet. Jag ber kollegan dra upp morfin medan jag går ut till bilen för att hämta PCI-protokollet. Väl tillbaka inne i huset ber jag den anhöriga att hämta vatten för att svälja ner medicinerna som ska ges.

Då krampar patienten till och får hjärtstillestånd! Snabbt får vi ner denne på golvet, jag påbörjar HLR, kollegan ger mig en svalgtub och hämtar sedan defibrillatorn. Patienten har ventrikelflimmer och vi defibrillerar en gång och patienten kommer tillbaka till någon slags rytm. Jag byter svalgtuben mot en larynxmask, känner fina pulsar radialis och kollegan har under tiden hämtat båren. När vi väl fått upp patienten på båren lägger denne av igen och vi defibrillerar återigen och får tillbaka rytm.

Vi lastar och när vi påbörjat resan lägger patienten åter av och jag skriker till kollegan att stanna. Jag defibrillerar en tredje gång och får tillbaka rytm. Vi begär assistans från grannlänet och påbörjar vår 10 mil långa resa med blåljusen flimrande i mörker och dimma. Vi plockar upp en kollega efter ett par mil och tillsammans håller vi koll på patientens andning och EKG. Jag har kopplat på ambumaticen som sköter andningen men efter ytterligare någon mil tolererar inte patienten larynxmasken längre och vi drar den.

Så vi lämnar faktiskt en patient som är vaken och andas själv, men framför allt en patient som LEVER!

Efter några dagar lämnar patienten sjukhuset och återgår till sitt hemsjukhus!!

Känslan av att ha räddat liv är blandad initialt. Jag och kollegan känner frustration över att inte riktigt hunnit med att tala med de anhöriga, vi kände att det blev rörigt för dem med ett plötsligt oväntat hjärtstillestånd…såklart. Vi försökte redan under natten och några dagar i följd efter händelsen, nå de anhöra för att höra med dem och förklara lite, men utan resultat. Men nu efter ett tag, kan jag känna att om jag varit anhörig, hade jag inte brytt mig om att det blev lite rörigt. Deras anhörig ”dog” faktiskt men vi räddade dennes liv.

Kalmar län ligger på 2:a plats i riket, på överlevnad med hjärtstopp utanför sjukhus! Med det ska ni veta att vi många gånger har långa transporter till våra sjukhus! Som i detta fallet- 10 mil! Men hade vi inte kunnat åka över länsgränsen, hade vi fått åka 16 mil för att komma till vårt eget läns PCI-lab.

Mannen på bilden överlevde fotograferingen. Idag finns hjälpmedlet LUCAS för transport av patienter under pågående hjärt- och lungräddning. Bilden är arrangerad.

Svenska rådet för hjärt-lungräddning, här kan ni läsa att 2014, räddade HLR 1263 människor! Vi tränar på HLR två gånger om året. Ibland som i mitt fall, hade det gått ett år sedan jag senast hade varit på ett larm där vi aktivt jobbade med HLR för att rädda liv. Sedan detta larmet, har jag varit på ytterligare ett till, där vi lämnade av en patient som andades själv men som inte var vaken. Just den dagen hade IVA fått in tre (!) hjärtstopp, klockan var bara ett och redan hade fyra personer fått hjärtstillestånd i vårt län och blivit avlämnade på sjukhuset- levande!

Vi gör skillnad! Vi räddare liv! Vi är förberedda på det oförberedda!

/Martina

 

Kunskaper till ingen nytta eller?

Kunskaper till ingen nytta eller? Är det någon mer än jag som känner frustration över att våra kunskaper inte värderas som de borde? Många av oss är både erfarna inom ambulansen samt har specialistutbildning. Vi får larm som är mottagna av SOS, inringda av 1177, vårdcentral eller på inrådan av de tidigare nämnda. Det måste […]