Vem är Marjout?

Ambulanssjuksköterska bosatt på Södermalm i Stockholm och verksam i Stockholm/Västerort. Stort intresse för forskning och utveckling av ambulanssjukvården. Fritid läggs på klättring, löpning, crossfit och schäferhunden Kripos. Här på ambulansbloggen kommer jag att skriva om min syn på ambulanssjukvården och dess utmaningar i framtiden.

1

Patientstyrning- hur bemöter vi patienten?

Det blir allt vanligare att vi styr patienter till andra vårdinrättningar än akutmottagningar – tex närakut, vårdcentral, geriatrik, infektion. Vi har instrument till vår hjälp för att rätt patient ska hamna på rätt vårdnivå. Ibland hjälper vi till med att boka tid på en vårdcentral och patienten får då ombesörja transport dit på annat sätt än […]

Visa känslor i samband med patientmöten – lämpligt?

För en tid sedan debatterades huruvida det är lämpligt att poliser i samband med sin tjänsteutövning visar känslor, dels i situationer som sådana men framförallt att dessa känslor och upplevelser sedan delas på sociala medier. Debattvågorna har gått höga – en del menar att medborgarnas förtroende för polisen urholkas om känslor visas och luftas och […]

Hur påverkas vi och vår arbetsmiljö av det tilltagande våldet i samhället?

Det här är min premiär som bloggare och jag hoppas kunna bidra med några reflektioner kring ambulanssjukvården av idag. Det skrivs en hel del i media om det tilltagande våldet i samhället och nu senast kunde vi läsa om ett skottdrama i västerort med dödlig utgång för en inblandad.

Samhällsklimatet hårdnar och det blir vanligare med våld som slutar med döda och skadade människor. Jag skulle kunna redogöra för statistik gällande våldet men väljer att lägga fokus på hur vi som arbetar prehospitalt påverkas.

På mitt senaste arbetspass pratade jag och min kollega om att det nu förekommer diskussioner om att utrusta vissa enheter med skyddsvästar och jag utelämnar här min personliga åsikt i den frågan men visst händer det något inom en när man tänker tanken att ha en skyddsväst på sig under ambulansuniformen. Ska vi förvänta oss att vapen används mot oss?

Vi kommer för att hjälpa sjuka och skadade men riskerar vår egen säkerhet och i förlängningen även den sjukes/skadades om vi går in utan ett mycket högt säkerhetstänk. Det kan innebära att hjälp fördröjs då vi måste invänta polis – som inte alltid har resurser att komma direkt.

En annan aspekt är det faktum att vi kommer hem till människor och till platser/offentliga miljöer utan att egentligen alls veta vad det är för person/personer som ringt på oss. Vi går in i lägenheter och hus och stänger dörren bakom oss och får under utbildningen lära oss hur vi ska placera oss i förhållande till patienten och ytterdörren i händelse av hot för att snabbt kunna lämna.  Vi förutsätter att det är en välvilligt inställd person vilket det ju oftast är också, men inte alltid. Vi är bara två personer och naturligtvis går det inte att arbeta om man ständigt ska oroa sig för alla eventualiteter, men visst händer det att oron gör att man är på sin vakt.

Till skillnad från polis är vi helt oskyddade.

Jag är verksam i västerort i Stockholm där det senaste skottdramat inträffade. Jag tycker om mitt distrikt och jag har också mötts av stor respekt för mitt yrkeskunnande och gästfrihet av patienter, både i västerort och i andra delar av Stockholm. Men ibland frågar jag mig hur vi inom den prehospitala sjukvården ska möta det förändrade samhällsklimatet? Kommer någon av oss att skadas?