”Förödande sänka kraven på ambulanspersonal”

Tidig och avancerad bedömning krävs när patienter möter personal inom ambulanssjukvården. Hur är det möjligt att frågan om sänkta kompetenskrav inom svensk ambulanssjukvård överhuvudtaget har väckts? undrar Nät­verket för utbildning av ambulanssjuksköterskor.

Idag (9 juni 2017) publicerar Nätverket för utbildning av ambulanssjuksköterskor följande debattartikel på Svenska Dagbladets hemsida, RAS stödjer den bild som nätverket ger; 

Svensk ambulanssjukvård har under årtionden utvecklats till att i dag vara en vårdverksamhet med avancerad bedömning, specialiserad vård och ambulanstransport. För att hantera ett allt större ansvar krävs hög medicinsk och vårdvetenskaplig kompetens. En ambulanssjuksköterska har fyra års universitetsstudier för att kunna möta ansvaret och ­ökade krav på att hjälpa patienten till rätt vård. Det är därför oroväckande att beslutsfattare i en­skilda regio­ner nu sänker nyanställnings­kraven inom ambulanssjukvården med argument som sjuksköterskebrist och ekonomi. 

Nätverket för utbildning av ambulanssjuksköterskor har tidigare påtalat att det råder stora regionala skillnader i kompetenskraven för att få arbeta inom ambulanssjukvård (SvD 19/5 2013). Vi är fortfarande övertygade om att alla patienter oavsett tillstånd och allvarlighetsgrad har ett faktiskt behov av tidig och avancerad bedömning.

Med ambulanssjuksköterskor möjliggörs en patientsäker vård, god katastrofberedskap och kvalitetssäkrad introduktion av oerfarna kollegor. Hälso- och sjukvården har successivt förändrats de senaste årtiondena och allt högre krav ställs på ambulanssjukvården. Ambulansteamet består av två personer som i dag gör en stor del av de avancerade bedömningar som tidigare gjordes på sjukhusets akutmottagningar.

För att möjliggöra en kollegial dialog om bedöm­ning, vårdåtgärder, läkemedels­behand­ling och att kunna hjälpa patienten till rätt vårdform är det viktigt att båda vårdarna i en ambulans är ambulanssjuksköterskor. Att ta beslut om att acceptera lägre kompetens inom ambulanssjukvården är ologiskt och oansvarigt, dels med tanke på de förändringar som redan gjorts i den övriga hälso- och sjukvården, dels för att en lägre kompetens riskerar att bli samhällsfarlig.

Sänkta kompetenskrav stämmer dessutom inte med nationell och internationell forskning som belyser vikten av vårdteam med erfaren­het, hög utbildningsnivå och kompetens.

Hur är det möjligt att frågan om sänkta kompetenskrav inom svensk ambulanssjukvård överhuvudtaget väcks?

Brist på sjuksköterskor är ett av två argument som används i debatten. Ekonomi är det andra argumentet. Lösningen som framförs och som delvis redan genomförs, är att återuppta utbildning av ambulanssjukvårdare, det vill säga en yrkes­grupp som i slutet av 90-talet ansågs ha för låg kompetens och bristande befogenhet. En ambulanssjukvårdare har lägre kunskaps- och utbildningsnivå och mindre ansvar än en ambulanssjuksköterska. I ett litet ambulansteam bestående av två personer är det för­ödande att sänka kompetenskraven. Tvärtom borde diskussionen handla om ökade kompetenskrav eftersom akutsjukvård ute i sam­hället – i hemmen, på vägarna och på all­männa platser – kräver teamsamverkan med andra förutsättningar om vi ska kunna möta medborgarnas krav på god akutsjukvård.

Men trots en allt mer avancerad ambulanssjukvård tänker beslutsfattarna annorlunda i dag än för tjugo år sedan, vilket är märkligt med tanke på att forskning visat att en hög andel specialistsjuksköterskor ger bättre och säkrare vård. Det finns goda exempel på ­regioner och landsting som sedan länge tagit ­beslut om att bara rekrytera ambulanssjuksköterskor. Här möts patienten av ambulansteam med hög kompetens vilket ökar möjligheten till god och patientsäker vård.

Att vid nyanställning ställa höga krav är inte kontroversiellt eller konstigt utan borde i stället vara självklart, inte minst för att mot­verka tilltagande hot mot patientsäkerhet och katastrofberedskap. När ambulanspersonal som inte är sjuksköterskor avslutar sin anställ­ning är det vår absoluta övertygelse att dessa medarbetare skall ersättas av ambulanssjuksköterskor. Detta borde vara den natur­liga utvecklingen i syfte att kvalitetssäkra ambulanssjukvården och i linje med den förändrade hälso- och sjukvården.

Om svensk ambulanssjukvård skall kunna möta ökade krav till följd av en sedan länge på­gående strukturomställning av hälso- och sjukvården, måste verksamhetschefer, Social­styrelsen, politiker och andra beslutsfattare med inflytande över ambulanssjukvården värna om den specialistkompetens som utbildas för att utföra avancerade bedömningar och vård inom ambulanssjukvård.

Vi som är universitetsadjunkter, kliniska adjunkter, doktorander, lektorer, forskare och verksamma ambulanssjuksköterskor vid landets universitet och högskolor efterfrågar ett tydliggörande.

Nätverket för utbildning av ambulans­sjuksköterskor

Birgitta Wireklint Sundström, Högskolan i Borås

Anna Abelsson, Karlstads universitet

Denis Jakopovic, Karolinska Institutet

Kim Wallin och Anders Bremer, Linnéuniversitetet

Andreas Rantala, Lunds universitet

Christer Kågström, Luleå tekniska universitet

Bosse Ek, Mittuniversitetet

Johan Lingsarve och Alexander Tegelberg, Uppsala universitet

Jonas Aléx, Lina Gyllencreutz och Tom Uppstu, Umeå universitet

Tomas Lammgård och Annsofie Adolfsson, Örebro universitet

Fotnot: Med ”ambulanssjuksköterska” avses den profession som genom­gått en specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård.

Kommentera