Från golvet till gatan

Larm på telemetri. Ventrikeltakykardi. Jag tystar och går in till patienten på sal 7 och mycket riktigt är hen i färd med att borsta tänderna. Frågar om patienten behöver något mer inför sänggåendet och önskar sedan god natt innan jag släcker lampan.

Backar bandet fyra år. Jag är sjuksköterska på akutmottagningen sedan två år och börjar känna längtan efter att utvecklas vidare. Specialistutbildningen till ambulanssjuksköterska har lockat ända sedan innan jag ens sökte sjuksköterskeprogrammet, så jag söker. Och kommer in, på en heltidsutbildning på distans. “Skönt, då är jag snart klar och kan gå ut i prehospital verksamhet”, tänker jag. Men så blir det inte.

Året är 2013 och jag har sagt upp mig från akutmottagningen och jobbar på timmar på Hjärtkliniken, Danderyds sjukhus, i väntan på att bli klar med min specialistutbildning. Ju mer det närmar sig desto mer börjar jag tvivla. Inte på att jag valt rätt, men på att jag är redo. Jag har bara varit sjuksköterska i två och ett halvt år när det är dags att börja söka jobb i ambulanssjukvården, och plötsligt slås jag av insikten om hur mycket mer komplexa många sjukdomstillstånd är än jag tidigare haft kunskap att förstå. Min chef på Hjärtkliniken vill gärna behålla mig och undrar om jag kan tänka mig ett vikariat på sex månader. I samma veva ska jag skilja mig från min make och hitta en ny bostad, så det känns inte som en så dum idé. Jag får frågan om jag vill ha en fast tjänst, tackar först nej men sedan ja, och tänker att jag kanske blir kvar ett år eller så. Och sen går åren. Jag trivs på kliniken och känner att jag utvecklas.

2016 lär jag känna Willem Stassen, en sydafrikansk paramedic som är doktorand vid KI, och vi pratar mycket om intra- och prehospital akutsjukvård. Jag reser dit för att hälsa på och åker med deras response vehicle, som på många sätt motsvarar akutbilsambulanserna i Stockholm. Jag finner mig själv stående i en trafikkrasch med tretton skadade varav två kritiska, som dessutom sitter fastklämda i ett av fordonen. Jag vårdar en åttaåring som suttit obältad vid en frontalkollision i 80km/h och kastats ur fordonet med en svår skallskada som följd. Jag sitter vid kanten av en motorväg klockan 23 på kvällen och ventilerar och teamleder hjärt-lungräddning på en medelålders man som stannat sin bil på grund av andningsbesvär och därefter fått ett hjärtstopp.

Och plötsligt slår det mig: jag vet vad jag ska göra. Med patienterna, och därmed också med min framtid. Jag ska göra det här märkliga att gå ut och vara första vårdgivare på plats i situationer som sällan går att förutse. Jag ska välja den här utsatta och ibland farliga arbetsplatsen där jag själv måste ta ansvar för alla mina beslut. Där jag inte har ett helt sjukhus runtomkring mig, som är fullt av kolleger, röntgen, lab, intensivvård och andra medicinska professioner inom armlängds avstånd. Kan jag ens vara redo för det? Antagligen inte, men jag känner mig så redo jag kan bli. Önska mig lycka till!

Kommentera