Egen säkerhet

Vi sitter i ambulansen på väg mot Trollhättan, vi har inget uppdrag i datorn än vilket förmodligen beror på att ambulansdirigenten på SOS alarm är begravd i arbete. Sirenerna tjuter, bilen rycker och jag försöker förbereda mig mentalt. Radion går varm. Brytpunkter, antal skadade, barn, vuxna, nytt antal skadade. Brytpunkten hävd, alla enheter skall fram, gärningsmannen skjuten och avliden, gärningsmannen skjuten men ej avliden. Uppgifterna är många och går isär.

Vi är på väg till en skola i Kronogården, Trollhättan. Där har, vad vi vet, minst en gärningsman skadat flera personer med ett svärd. Jag resonerar med kollegan Joakim. Vad ska vi ha med oss in? Vad kommer vi att mötas av? Att förbereda sig för vad som komma skall är centralt. Personligen brukar jag alltid försöka utgå ifrån ett värsta scenario och med tanke på förutsättningarna i just detta fallet så var det ingen lätt bild som målades upp. Vi tar med oss allt sa jag, ut med båren och så lastar vi den med alla våra väskor.

Inte en gång under dessa mentala förberedelser tänkte jag på min egen säkerhet trots att det bankas in i våra huvuden på i princip alla utbildningar vi går.

TÄNK ALLTID EGEN SÄKERHET!

Där och då på väg till Kronan var det underordnat allt det andra. All min fokus låg på hur jag skulle kunna hjälpa till på bästa sätt. Varför blir det så? På den frågan finns det inget lätt svar……

Egen säkerhet är väldigt komplext av flera olika anledningar. Inom prehospital akutsjukvård har vi ingen kontroll över vilka miljöer vi hamnar i eller vilka personer vi möter. Det kan exempelvis handla om vilket väder det är när vi är ute och kör, om det är halt vid trafikolyckan, det kan handla om dementa patienter som absolut inte vill åka till sjukhus, det kan handla om patienter som absolut vill åka till sjukhus eller deras hund som helt plötsligt dyker upp från ingenstans. Listan kan göras oändligt lång. Ibland kan jag uppleva att jag har kontroll och så vänder det på en sekund, det går helt enkelt inte att vara helgarderad oavsett var man befinner sig. Det är lätt att vaggas in i en falsk trygghet när vi är ute på landet och folk skrattar åt oss för att vi låser bilen men det kan ju lika gärna vara där vi hamnar i knipa. Kombinera detta med personliga egenskaper och erfarenheter så kan du kanske förstå att det inte är en enkel fråga.

Men bara för att förutsättningarna är svåra så betyder inte det att jag tar allt som det kommer. Man måste reflektera över sitt eget beteende. Jag har exempelvis en extremt stark ficklampa med stroboskopfunktion för att kunna blända mig ur en trängd situation, jag försöker alltid se till att RAKEL är med och sitter lättillgänglig så att jag kan komma åt överfallslarmet och jag försöker alltid tänka kritiskt när jag läser informationen om ärendet i fordonsdatorn. Ibland brukar jag ”utmana” mig själv och kollegan genom att under ett uppdrag försöka identifiera olika hot och risker. Efter uppdraget berättar vi vad vi har sett och hur olika vi har tolkat det, det brukar bli intressanta diskussioner 🙂

Vad tänker du om frågan? Vad har du för tips som kan förbättra den egna säkerheten?

Kommentera!

Ha det fint tills nästa gång / Dante

2 Comments

  1. Hej Madeleine.

    Kul att du tog dig tid att kommentera mitt första inlägg 🙂 Jag har ju tyvärr missat att du gjort det och därför har det dröjt med ett svar men bättre sent än aldrig….. Det du beskriver att du har med dig från psyk är något som jag tror är en bra grund att stå på även prehospitalt. Det som jag tyckte var svårt när jag var ny inom ambulanssjukvården var att kunna behålla skärpan och tänka på exempelvis de sakerna du räknar upp samtidigt som man skall ta hand om en svårt sjuk patient. Jag var så taggad och fokuserad på min uppgift att jag ibland missade detta.

    Angående positionering mot patienten så tror jag ofta att jag är mitt emot patienten eller ansikte mot ansikte som du skriver. Min upplevelse (utan några som helst vetenskapliga belägg) är att det fungerar väldigt bra. Jag kanske inte förstår fullt ut hur du menar med att stå axel mot axel men för mig känns det som ett rätt onaturligt sätt att föra ett samtal. Sen tror jag absolut att det finns dem som tycker att det är bättre, jag antar att man som vanligt får vara lyhörd och flexibel i sitt bemötande. Men jag ska testa och se hur det fungerar. Med vänlig hälsning / Dante

  2. Hej!

    Vilket spännande inlägg! Jag brukar tänka utifrån det jag lärt mig på psyk: vart är min flyktväg, vart är personerna placerade, vart är jag placerad i rummet/miljön gentemot personerna och föremålen. Och hur placerar jag mig mot patienten. En person kan uppfatta mig som mer hotfull om jag står ansikte mot ansikte. Ställer mig axel mot axel kan jag uppfattas som mindre hotfull, mer trygghetsingivande. Det sägs att hur jag står med kroppen är ett sätt hur vi hanterar personer med psykiatriska sjukdomar, men jag skulle säga att detta även kan passa personer som inte har en psykiatriskt diagnos – visst blir man mer inbjudandes än hotfull om man står axel mot axel mot en person? 🙂

Kommentera