Kunskaper till ingen nytta eller?

Kunskaper till ingen nytta eller?

Är det någon mer än jag som känner frustration över att våra kunskaper inte värderas som de borde? Många av oss är både erfarna inom ambulansen samt har specialistutbildning.
Vi får larm som är mottagna av SOS, inringda av 1177, vårdcentral eller på inrådan av de tidigare nämnda. Det måste självklart vara jättesvårt att sitta i en telefon och bedöma läget, det har jag inga invändningar mot! MEN, jag känner mig nedvärderad! Vi träffar patienten på plats och ser denne framför oss. Vi har erfarenhet och kunskap som inte utnyttjas idag. Varför? Jo, vi får inte vägra någon ambulans som inte vill åka annat färdmedel. Så varför ska vi då ha en specialistutbildning?
Min erfarenhet och kliniska blick hjälper mig att bedöma patientens tillstånd och många gånger kan både jag och min kollega slussa denna patient vidare till rätt vårdnivå alternativt ge dem egenråd i hemmet.
När jag hade jobbat ett tag inom ambulansen kände jag verkligen att detta var ett så fantastiskt yrke, vilket jag i och för sig känner även idag, men inte med riktigt samma glädje. Varje pass lärde jag mig något nytt och kände att jag kunde bära med mig den kunskapen till nästa gång jag träffade en patient i liknande situation. Men ju mer åren har gått, ju längre min erfarenhet och kliniska blick har utvecklats, desto mindre får jag känslan av att jag får använda mig av den. Idag ska vi lasta och köra patienten för att denne tror att de får ”gräddfil” in på akuten eller att de inte orkar vänta på taxi. Hur många gånger är man inte med om att lasta en prio 3 där anhöriga sätter sig i bilen och åker med bakom?!
Självklart får jag använda mina kunskaper många gånger under transporter, men minst lika många gånger tar jag vitalparametrar och pratar med patienten som under en vanlig taxitransport eller ännu mer vanligt, patienten sover sig genom transporten. Jag vill tillägga att vi oftast har minst sex mil till akuten.
Vårdcentralen, eller hälsocentralen som de visst heter numera, har ju inga tider om man inte ringer in precis när de öppnar. Därför gör jag och fler kollegor med mig på så sätt att vi bara kör in patienten till vårdcentralen utan att ringa, eftersom de faktiskt inte får neka någon patient som kliver in genom dörren! Nu vill jag poängtera att vi väldigt sällan bara kör in dem på det sättet, det handlar om några i månaden kanske.
Vi har ju den så kallade ”Högsbymodellen”, vilket innebär att vi kvällar och nätter kan ge patienten en tid till vårdcentralen nästkommande morgon. Vi har två stående tider och har de inte fått någon rapport av oss på morgonen, går de tiderna tillbaka till vårdcentralen. Detta är många gånger väldigt tryggt för patienten som vet att denne kommer att träffa en läkare dagen efter.
Efter ambulansdagarna nu i april, blev jag så inspirerad och taggad av att höra att både Finland och Göteborg har bedömningsbilar och där fokus ligger på bedömning och själva ordet transport är en helt annan sak. Transporten ordnas efter vårdbehovet! Vi har idag i vårt län en lättvårdsambulans som framför allt avlastar våra ordinarie ambulanser med transporter mellan vårdinrättningar. Men den används även i akuta situationer om den är närmast till hands och blir ju då en slags bedömningsbil, eftersom det endast är erfarna sjuksköterskor som får bemanna denna ambulans.
Som sagt jag älskar mitt yrke, men det har förändrats under dessa nästan elva år som jag jobbat. Jag har under denna tid vidareutbildat mig till både barnmorska och specialistsjuksköterska inom ambulanssjukvård. Taggad av ambulansdagarna som jag tidigare nämnde, sökte jag in till masterutbildningen i Borås för prehospital vård inom högteknologisk miljö och kände att nu ska jag få göra uppsats om just detta. Men mina poäng inom forskningsmetodik räckte inte till så frustrerande nog får jag först plugga upp detta innan jag till nästa höst, förhoppningsvis kommer in och kan förkovra mig.
/Tina

Kommentera