Knoxville, tisdag 30/4 -2014

Tisdag 30/4 -2014

Ny och tidig morgon som drar igång vid 4-tiden. Har under natten blivit väckta av Glenns iphone som varnar för tornado och att vi bör bege oss i skydd. Stormar och regnar rejält när vi kliver upp, lyckas locka upp Glenn med doften av kaffe, ägg och bacon. Vi sammanstrålar alla på Rural Metros huvudkontor strax före sex på morgonen för utsättning på olika ambulanser. Jag i min tur får skjuts norr ut mot statsgränsen till Kenntucky. Där möter flight paramedicen Robert upp, som ska hand om mig under dagen. Bilturen tar oss till staten Kentucky och staden London där AirMethods har en av sina elva flygbaser, totalt i hela staten Kentucky finns det 28 stycken ambulanshelikoptrar som drivs av tre stycken företag. Ambulanshelikoptern i London där jag ska spendera dagen är en Eurocopter av modell ec135, mindre än den som används i Jämtland men av lika typ som används i Stockholm. Besättningen består av en pilot, en flight paramedic och en flightnurse. På basen i London är antalet uppdrag cirka 800 st/år. Största delen är sekundärtransporter mellan mindre sjukhus till Universitetssjukhuset i Lexington eller till Universitetssjukhuset i Knoxville. Staten Kentucky är 103000 km2 till ytan jämfört med Jämtland som är 50000 km2 stort, i storleksordning i USA ligger Kentucky på 37:e plats av 50 stater. I Jämtland bor cirka 127 000 människor i Kentucky bor cirka 4,4 miljoner människor. För att hävda sig i konkurrensen mot andra ambulanshelikopterbolag har bl.a. AirMethods anställt en flightnurse, som finns utplacerade på olika akutmottagningar där frekventa ambulanshelikopterbeställningar görs. Den tjänstgörande flightnurse har då möjlighet att påverka avsändande läkare om dom väljer att ringa till AirMethods för sin transport kommer han/hon att ta över patientansvaret och se till att patienten är färdig för transport. Det underlättar för ordinarie personal samt att flight nurse visar vilka papper som behöver fyllas i. När ambulanshelikoptern landar stängs motorn oftast inte av utan patienten lastas med gående rotor ”hotload” detta för att minska transporttid och snabbare vara tillgänglig för nya uppdrag.

När jag anländer känns det som jag utgör ett hot för flightnurse Teresa, hon är inte helt exalterad över min ankomst vilket hon bakom en lövtunn vägg högt och ljudligt förklarar för flightparamedic Robert. En kort nick till mig att jag i alla fall får stanna över dagen är det välkomnade jag får av Teresa. Innan jag får säga hej till övrig personal måste en bunt med papper skrivas under och diverse uppgifter lämnas där allting går ut på att AirMethods friskriver sig från en eventuell stämning från mig och vi skulle krascha. Det kan tillägga att det ambulanshelikopterföretag som har flest haveri är just AirMethods, men dom försäkrar snabbt att det är någonting som företaget jobbar hårt med har just infört CRM (Crew Resource Management) det vill säga i korthet att allas röst i besättningen är lika viktig. Skulle någon känna minsta tveksamhet inför uppdraget pga väder och uttrycker att det inte känns bra ska uppdraget avbrytas utan att ifrågasättas av övriga besättningen. I vår Svenska organisation är det någonting som är självklart och funnits länge.

Precis när jag signerat och skrivit under alla papper så får vi dagens första larm till Manchester Memorila hospital. Flygtiden är cirka 20 minuter nordöst om basen i London och därifrån ungefär 40 minuter flygning nordväst till Lexington och UK (University of Kentucky). Patienten är en 35 årig kvinna som haft ett anfall/kramp under morgonen och nu är frågeställningen sepsis. Snabbt iväg och bråttom, bråttom är kodordet. Helikoptern har piloten precis rullat ut ur hangaren och han fullkomligt hoppar in i helikoptern, Robert och Teresa är inte långt efter och jag får snabbt en hjälm tilldelad. Klämmer in mina 192 cm och 0,1 ton mittemot Teresa i den något familjära EC135 helikoptern, något frostigt men som tur är känner jag igen mig i helikoptern och kan någorlunda koppla in hjälm, stänga dörren, spänna fast mig och inte ställa frågor om allt jag vill veta innan vi är i luften. Piloten går igenom sin egen checklista innan start och sköter flygradiokommunikationen för flygningen i kontrolerat luftrum. Tack vare att jag är med idag och väger över ”limit” som är 200 pounds måste flightparamedic Robert tränga ihop sig med mig och Teresa. I normala fall skulle flightparamedic sitta fram med pilot under flygningen till patienten för att sedan under transporten med patienten sitta bak med flightnurse. Flightparamedic sköter kommunikationen med AirCom 1 som är AirMethods egna SOS-central både för flygplan och helikopter i hela USA. AirCom 1 är den dispatchern/SOS-operatör som tar hand om Kentucky med omnejd. AirCom 1 sköter utlarmning och all uppföljning av både ambulanshelikoptrar och ambulansflygplan i Kentucky.

Flygningen sker över gröntäckta kullar med en massa gruvhål i förklarar piloten Michael för mig över det i övrigt tysta interkomsystemet. Efter 20 minuter landar vi utanför entren till Manchester Memorial hospital, snabbt in med båren lyfter över patienten till flygbåren medan flightnurse Teresa får rapport av den flightnurse Peter som har förberett patienten. Patienten är redan uppkopplad på övervakningsutrustning Zoll MD5 och vi byter utrustning med Peter och rullar sedan ut mot helikoptern och lastar in. Vi står på marken mindre än fyra minuter och patienten ser allmänt skräckslagen ut och är rejält orolig, det visar sig senare och hennes drogscreening är tämligen rödmarkerad och hon är ganska sugen på att Teresa ska bjuda på lite Valium intravenöst. Den omvårdnaden patienten får är inte i form av Valium utan en bestämd hand i bröstet av syster Teresa och hel rad med ord som jag turligt nog inte uppfattar i headsetet, det resulterar i att patienten ligger stilla resterande 25 minuter av flygningen med syster Teresa som tittar på henne med förmanande blick. Vi landar sedan på en av två stycken helipads uppe på UK B. Chandler Hospital och möts av en vakt som följer oss till akutmottagningen i en enorm hiss. På akutmottagningen ges muntlig rapport, en pappersjournal från flygningen och sedan signeras fem stycken papper av flightnurse och av sjuksköterskan på akutmottagningen. UK B Chandler hospital är level 1 trauma sjukhus och akutmottagningen har cirka 70 bäddar och fyra stycken fullutrustade traumarum.

När båren är nybäddad, utrustningen städad och den obligatoriska CocaColan är inhämtad återvänder vi till helipaden där piloten Michael väntar. Startar och flyger till en av flygplatserna i Lexington för att tanka och köpa snacks. Flygningen tillbaka till basen tar sedan ungefär 40 minuter i ett vackert grönt landskap.

Dagens andra uppdrag tar oss till Stanford där vi landar vid en liten hälsocentral, här hämtar vi en 50 årig man med buksmärtor som även han ska till Lexinton. På detta ställe finns ingen stationerad flightnurse från AirMethods utan här måste rapport tas av avsändande doktor som syster Teresa tar hand om. Jag passar på att hjälp med uppkoppling och överflyttning av patienten samt presentera mig för patienten som snabbt ler tandlöst mot mig och pratar flytande Hillybilly engelska med mig, flightparamedic Robert får sig ett gott skratt när han ser mitt ansiktsuttryck och svettiga panna då jag inte förstår ett ord. Där tar det roliga slut då syster Teresa kommer tillbaka trycker dit ett par hörselkåpor på patienten och skäller lite på Robert att det är stökigt kring patienten. Återigen en ”hotload” med gående rotor och full fart iväg. Under resan övervakas vitalparametrar men så mycket diskussion pågår inte med patienten. Landar på UK i Lexington igen och denna gång i sällskap med konkurerande ambulanshelikopterbolag på andra plattan, det blir genast tävling om vem som ska få hissen först, inte vilken patient som är sjukast. AirMethods med syster Teresa i spetsen vinner kampen om hissen mot PHI AirMedical som också har en bas i London precis brevid AirMethods.

Väl tillbaka på basen i London är det dags för ”the Wendy tour” ringer in en beställning till snabbmatkedjan Wendy, jämna pengar och seden är det självklart att flightparamedic Robert hämtar maten till alla.

knoxville 12

Vi får ytterligar en förfrågan om jobb där piloten tackar nej då frågan redan gått till en annan bas som AirMethods driver Kentucky 3 i Sommerset. Dispatchern meddelar att KY3 tackat nej pga kraftiga åskväder på plats. Michael meddelar detta till övriga besättningen och känner sig lite kluven om det kunde gått men vädret är på väg att bli betydligt sämre, 4 minuter efter lyfter PHI AirMedical med sin ambulanshelikopter på det uppdraget som AirMethods just tackade nej till. Detta visar i min mening varför många ambulanshelikoptrar råkar ut för haverier. Vi får sedan veta senare på kvällen att PHI AirMedical inte lyckades transporter patienten till sjukhus utan en vägambulans fick ta över transporten och ambulanshelikoptern tvingas kvarstanna och invänta bättre väder.

Dagen bjöd mig på en god insikt om hur ambulanshelikopterverksamheten bedrivs i USA och jag är nöjd över att jobba i den Svenska verksamheten. Vid 18-tiden då regnet smattrar på rutorna, vindbyarna rycker i plåttaken och blixtarna lyser upp himmeln tinar syster Teresa upp lite gran och börjar tilltala mig. Jag lär henne snabbt lite svenska svordomar vilket verkar vara vägen till en mänsklig kontakt. Det visar sig att hon jobbat inom ambulanshelikoptern i snart 20 år och varit sjuksköterska i över 30 år, hon säger att hon älskar sitt jobb men kan vara lite grinig på nätterna. Jag är glad att jag inte ska stanna där över natten. Så tillslut blir det en bra avslutning på dagen och vi utbyter lite erfarenheter och jag försöker beskriva hur vi arbetar i Sverige. Vid 23-tiden anländer Chris McLain som kört från Knoxville och i stort sett följt stormen upp till London, den bilresa som normalt tar 2 ½ timme har tagit 4 timmar i hällregn och blåst. Med mig som CO-driver tar vi oss an higway 75 mot Knoxville, ett snabbt stop på Wendys för en gigantisk milkshake och ”fried pickles” gör att vi tar oss hem till Knoxville där vi anländer vid 03-tiden.

Kommentera