Flyktingkatastrofen: Lesbos 21/9

Lugnet före stormen

Idag var en ganska bra dag, om man nu kan kalla det för det.
För en gångs skull hade vi gott om bussar som trafikerade sträckan mellan Skala Sikamineas (dvs vår busshållplats) och registreringslägren på andra sidan ön. Bra ruljans, helt enkelt. Bra med tid att hinna göra det där lilla extra; linda de där svullna benen, busa med barnen, dela ut lite extra hygienprodukter till de som fick vänta lite på bussen, verkligen lyssna på de berättelser som människor bär med sig.
Vi tömde busslägret redan kl 19 på kvällen och bestämde oss för att ta oss ner till hamnen för att äta middag i lugn och ro.

Naivt. Igen. Det finns ingenting som heter lugn och ro på Lesbos. Det finns bara lugnet före stormen.
Medan vi sitter och äter middag dyker det plötsligt upp massvis med båtar i mörkret. Någon sitter kvar och betalar maten hos den underbart hjälpsamma restaurangen, medan vi andra sprang iväg.

Vi får veta att det kommit en båt långt bort på stranden. Det larmas efter oss och de låter stressade.  Vi kör så fort det går med bilen längs strandremsan för att hitta fram, och snart är vi där. Det ligger en man i en annan mans famn. Blöt, kall och medvetslös.

Det är så mörkt. Det går inte att förklara. Det är den mest svårjobbade miljö jag vistats i. Det är totalt beckmörker. Och stenigt. Och ojämt. Och vass, buskar och träd i vägen. Och vattnet. Med enbart en pannlampa till hjälp gör vi vad vi kan i strandkanten. Vilken arbetsmiljö, slår det mig, innan jag manövrerar vidare mellan stenblocken.

Vad som hänt ute på vattnet framgår inte, men mannen är inte den första eller sista som är illa däran vid ankomst. Dessutom har man tänt en eld i vassen, förmodligen för att försöka värma upp mannen. Snabbt som attans släcker vi elden och får med oss mannen in i bilen för att ta honom till en plats inomhus, till ett klädlager där vi hoppas att vi kan få honom att vakna till. På vägen försöker vi trycka i honom lite fruktsocker och nån klunk vätskeersättning som han kan svälja när han ibland vaknar till litegrann.

Väl inne i värmen hittar vi en norsk sjuksköterska som för tillfället bemannar klädförrådet. Några snabba ord och hon får ta över, vi behövs där ute. Ett par timmar senare tittar vi in till dem igen. Då ligger mannen med glittrande ögon och pratar med sin familj som hittat dit. Det är så vansinnigt tacksamt.

Begränsad sikt i mörkret, när vi hjälper de nyanlända upp från stranden

Begränsad sikt i mörkret, när vi hjälper de nyanlända upp från stranden

2015-09-21 23.27.07

Överallt finns spåren av det som händer. Den orange kusten, som en av oss kallar den.

2015-09-21 23.27.13

Om ni anstränger er ser ni en ljus-rand längst bak i bilden. Där har vi turkiska fastlandet.

Kommentera