Flyktingkatastrofen: Lesbos 20/9

27 personer saknas

Morgnarna går i ovisshetens tecken här på Lesbos. Jag sover dåligt, vaknar tidigt och undrar alltid; vad hände i natt? När vi lämnar lägren framåt småtimmarna har nätterna bara börjat. Båtar kommer in även nattetid. Inte lika frekvent, men i desto sämre skick. Tänk er själva att åka 4,5 km i en gummijolle mitt i natten, utan att veta vart ni ska. Och i natt kantrade en båt och 27 personer saknas. Bara 20 räddades.

Det här blev en omtumlande och rörig dag. Plötsligt ringer telefonen. Det ska finnas en födande kvinna i ett annat läger och vi behövs. Vi kastar oss såklart in i bilen tillsammans med två av våra fantastiska tolkar, och i bilen går jag igenom stegen i mitt huvud. Ska jag verkligen förlösa ett barn på marken i ett flyktingläger?
Efter många om och men slutar det med att den gravida kvinnan troligtvis blivit upplockad av någon annan och förd till sjukhus, eller så fanns där ingen kvinna alls. Information och kommunikation är inte alltid så lätt under de här omständigheterna.

Medan min puls började lugna sig passade vi på att se oss omkring på lägret istället. Eller läger och läger förresten, det är bara ytterligare en busshållplats i något större skala.

Känslan när vi får ytterligare en historia om flykt berättad för oss.

Oskar tar sig tid att lyssna till en av alla historier om flykt.

Transit camp / busshållplats mellan Mollyvos och Petra

Transit camp / busshållplats mellan Mollyvos och Petra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett annat av dagens mer hjärtskärande möten var med Omar. En stark man som kom upp för den långa backen från vattnet, bärandes på sin 8-månadersson i en bärsele, och med sin 7-åriga son i handen, fast besluten att fortsätta gå. Han hade hört att det var en tre dagar lång vandring och ville inte förlora någon tid. Jag såg direkt sorgen i hans ögon, hur utmattad han var. Utan att jag behövde fråga rann den bara ur honom. Berättelsen om hur hans fru blivit halshuggen hemma i Iran, framför ögonen på hela familjen.

Det finns så många fel i den här världen.

Dagen fortsatte med såromläggningar, kramar och huvudvärkstabletter, innan vi avslutade på en rastplats 1,5 mil efter vår vanliga busshållplats. Första någorlunda organiserade rastplatsen för de som tvingas gå.

I flera timmar jobbade vi med att få dit bussar och försöka lugna stämningen som emellanåt blev ganska hätsk. Alla vill åka därifrån, I don’t blame them. Plötsligt dyker en av invånarna i den här lilla byn (Mandamados) upp och vill göra vad han kan för att hjälpa. Han, liksom många andra locals, är oändligt tacksam över allt vi gör för att hjälpa dem med den kaotiska situation som är på ön. Han kunde inte göra så mycket själv sa han, men han äger pizzerian över gatan och ville gärna bjuda oss på mat så att vi skulle orka några timmar till. Människor är underbara!

Nektarios och hans familj, tillsammans med ett par av våra volontärer - nu mätta och glada

Nektarios och hans familj, tillsammans med ett par av våra volontärer – nu mätta och glada

Inte varje sekund är genomseriös...

Inte varje sekund är genomseriös när man jobbat i 16 timmar och avslutar i mörker…

Kommentera