Flyktingkatastrofen: Lesbos 18/9

Idag är första riktiga dagen här.

Vi hann inte ens äta klart frukosten när vi såg första båten komma in till vår strand nedanför hotellet. Alltid redo, som vanligt, så sprang flera av oss ner för att ta emot dem, egentligen utan en aning om hur eller vart vi skulle ta dem. Men ni vet, allt går bara man vill det.

Många möten på förmiddagen för att få ihop organisationen, sedan åkte vi iväg till busshållplatsen i Sykaminia där vi hört att man var i stort behov av sjukvårdstriage.

Till Sykaminia kommer många av båtarna från Turkiet in. Under det här dygnet kom uppskattningsvis 2000 människor i land här, på två små steniga stränder. Det första de möts av är en 1,5-2 timmar lång promenad i en enda lång uppförsbacke innan de når platsen där bussarna från UNHCR och andra organisationer stannar.

En högst improviserad busshållplats.

Den högst improviserade busshållplatsen där man samlas för att få plats på en buss mot andra sidan ön där man kan registrera sig och få flyktingstatus.

När vi anlände till busshållplatsen satt hundratals människor i gassande sol. Vi blev direkt inkastade i ett område där de samlat sjuka och skadade. Efter en snabb sållning hade vi några vi särskilt ville ta hand om. En mamma med hennes 4-månadersbebis som var slapp och inte gav tillräcklig kontakt. Mamma hade dessutom inte ätit på ett par dagar och hade slut på mjölk. Därtill fanns en familj som varit med om en trafikolycka för en vecka sedan utan att söka sjukvård. Frun hade ett brutet nyckelben och mannen bad mig titta på sin hand som var svullen och gjorde ont. Säkert bruten. Det som drog till sig min uppmärksamhet var dock ett förband han hade runt sitt huvud.
Naiv som man är i början tänkte jag att jag bara skulle byta förband och tvätta rent, men när jag öppnat upp och sett att han var skalperad på ett handflatestort område och det dessutom var ordentligt infekterat bestämde vi snabbt att ta en av våra bilar och agera ambulans.

Sjukhuset ligger ungefär 1,5 timme bort och öns ambulanser plockar inte upp flyktingar. Med det i tankarna packade vi alltså in familjen med det slappa barnet och familjen från bilolyckan i en minibuss tillsammans med två volontärer som fick bränna bort till sjukhuset.

Vi blev kvar och fortsatte verksamheten hela dagen och sent in på kvällen. När vi lämnade Sykaminia låg 900 barn och vuxna och sov längs vägen, med enbart silverfiltar som skydd.

Hjärtat var ordentligt tungt när vi åkte hem till våra varma sängar.

 

Lämna ett svar